.

... mått relativt bra.

...mått jävligt bra!

...varit glad och uppmuntrad!

...varit otroligt nedstämd/ledsen och ångrat mig kopiöst över operationen.

...haft väldigt mycket ont överallt!

...kunnat sova ordentligt.

...inte kunnat sova någonting alls!

...varit likgiltig.

...inte velat göra ett skit.

...varit extra motiverad och läst på om mina nya kostvanor.

...varit pigg och alert!

...varit seg, trött som en sengångare.

...varit irriterad och arg!

...varit glad och nöjd.

Som ni ser så varierar det fruktansvärt mycket. Så mycket att jag själv inte hinner med i huvudet. Det känns som om mitt lokomotiv till hjärna är på högvarv hela tiden och jag blir så fruktansvärt trött. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det värsta jag känner just nu är att jag inte har någon aptit! Jag har ingen aptit över huvudtaget! Jag blir inte sugen på nått, jag vill inte äta, jag vill inte ens ha vatten. Jag äter på automatik för att jag måste (!!!). Enligt mig är detta rätt så fruktansvärt. Jag har alltid älskat mat, och nu när jag inte ens vill ha mat??? Håller jag på att få en ätstörning eller är det så nu bara i början? Hur har ni andra haft det? Just nu ångrar jag mig, men det är säkert bara som jag känner just nu. När det väl kommit igång och livet börjar se någorlunda normalt ut igen så hoppas jag på att allt ställs till rätta. Jag vill ha tillbaka min pigga kropp, jag vill kunna vara glad på riktigt och inte bara för att jag måste visa mig glad på utsidan. Förstår ni vad jag menar? Jag är nämligen inte den som visar sin sorg och smärta. Håller det gärna för mig själv. Nåja...just nu är jag lite melankolisk...I'll keep you updated!